Krönikan

Att bli kompis med en puckel

Jag står högst upp i Duveds puckelpist. Den breder ut sig nedanför mig i ett regelbundet, diagonalt mönster – is, puckel, is, puckel. För er som läste min förra krönika: den här gången har det inte snöat i mängder. Den här gången har det regnat. Och frusit. Och blåst. I det där mönstret av is och pucklar ska jag försöka se en väg, en linje som skidorna ska följa hela vägen ner.

Vi är ett helt gäng som står där och studerar mönstret. Några ser bekväma ut och känner till grejen, andra undrar nog hur det ska gå nu. Vi har redan under dagen hunnit med att prova mod och balans i hopp, rails och half pipe; blandat oss med yngre bräd- och slalomåkare i rymliga skidkläder i en del av skidsystemet som de flesta av oss definitivt inte skulle kalla för hemmaarena. Men i puckelpisten blandar vi oss inte med andra typer av åkare. Här är vi helt ensamma – borde vi kanske inse något av det…? Flytta gränser, är den gemensamma nämnaren. Miljöer som vi sällan vistas i kräver en åkning som vi sällan tränar på.

Vår inspiratör för dagen, Sven från Riksgränsen, visar. Fokusera på linjen, säger han. Påbörja varje sväng lite tidigare än du tror. Och så studsar han nerför pucklarna som om de inte fanns med fötter som trumpinnar och överkroppen overkligt stilla. Sven har medaljer från nordiska mästerskapen i friåkning. Kan han så kan väl jag!

Utrustad med nyslipade kanter och utvilade (eller otränade) benmuskler hasar jag försiktigt utför isen mot första puckeln. Skulle gärna vilja uttrycka det ”kastar jag mig utför”, eller ”attackerar”, men det passar liksom inte. Jag hasar. Tänker att jag kan bromsa upp på puckeln, och fundera ut nästa steg. Den hjälper mig att hinna med och göra en plan för färden utför det hala, glatta, stenhårda.

Ungefär en sekund senare ligger jag i bakvikt och puckeln skjuter obarmhärtigt skidorna åt fel håll. Nej, skidorna går förstås åt rätt håll, men resten av mig åt fel. Aj. Man kan inte stanna och fundera på en puckel.

Tre gånger tar jag mig an uppgiften att tråckla mig nerför puckelpisten. På tredje försöket står Erika ovanför och fnissar medlidande åt mig när jag återigen landar på det stenhårda:

Samma puckel igen!

Ja, det är för att det är den första puckeln…

Flytta gränser? Jag försöker flytta pucklar av is. Nästa gång blir det knäskydd och knogjärn, passa er då, pucklar, vem gör det ont på då…

Eller?

/Ylva Anger